Den 23:e september 2016 påtalade Högskolan i Halmstad att Hallandsposten ägnar sig åt “oetisk kampanjjournalistik” (Oetisk kampanjjournalistik mot Högskolan). Nio av högskolans chefer och rektorer skrev under på att bilden som Hallandspostens läsare ges inte "bygger på en allsidig informationsinhämtning", och att tidningen "klart har överträtt de pressetiska gränserna". Dessa observationer överensstämmer med dem som jag vill berätta om.
Jag heter Bo Johansson och har under loppet av knappt tio månader figurerat i Hallandsposten sju gånger:
- 28/11 2015 JK undersöker brott mot grundlagen
- 18/1 2016 Personal larmar om ohållbar arbetsmiljö
- 20/4 2016 Chef åtalas för att ha forskat efter källor
- 13/6 2016 Bo Johanssons mejl brott mot grundlagen
- 18/8 2016 Dömde Bo Johansson riskerar få sparken
- 18/8 2016 Bo Johansson tänker ta strid
- 10/9 2016 Kritiserad chef får betalt för att sluta
Egentligen vill jag lämna detta bakom mig; det senaste året har varit otroligt mentalt och känslomässigt påfrestande, både för mig och för min familj. Dock går det inte att komma ifrån att Hallandspostens rapportering påverkat det intryck som många Halmstadbor nu har av mig, och det känns därför viktigt att balansera den bild som Hallandsposten gett med fakta som inte publicerades. Artikeln skriven av Högskolan i Halmstad (Oetisk kampanjournalistik mot Högskolan) tar upp samma pressetiska överträdelser som jag själv vill belysa, varför jag i nedanstående text tar avstamp i den kritik de framför.
__________________________________________________________________
En första pressetisk överträdelse som Högskolan i Halmstad uppmärksammar är att “Rapporteringen har grundats på ett ensidigt återgivande av en enskild professors personliga kritik mot chefer och kolleger, till synes helt utan kritiskt förhållningssätt till källan.”
Liksom Högskolan i Halmstad har jag fått erfara hur Hallandsposten publicerar artiklar med utgångspunkt i enskilda individers påståenden. Hallandspostens artikel från januari 2016 (Personal larmar om ohållbar arbetsmiljö) är ett första exempel, där journalisten Lotta Andersson skriver att Migrationsverket i Halmstad ska inleda en psykosocial utredning efter att ha mottagit "skrivelser från personal som vittnar om stora problem på arbetsplatsen". De skrivelser som hänvisas till i artikeln utgjordes av detta anonyma brev:
Huvudskyddsombudet vid Migrationsverket uppger i artikeln att "han vill inte kommentera vad kritiken består i". Detta till trots valde Hallandsposten ändå att publicera en halvsidesartikel med mitt namn och en närbild av mitt ansikte, och dessutom med ordval och formuleringar såsom: "larmar", "ohållbar arbetsmiljö", "tystnadskultur", "brister", "missnöje", "stora problem" och "udden riktas mot enhetschefen".
Vid denna tidpunkt kämpade hela Migrationsverket med att säkra en dräglig arbetsmiljö för sina anställda, utan att lyckas. I november 2015 uppmärksammade Arbetsmiljöverket brister i arbetsförhållanden hos Migrationsverket i Norrköping och ställde (precis som huvudskyddsombudet i Halmstad) krav på att tillsätta en psykosocial utredning (Skarp kritik mot Migrationsverket). Kort därefter genomförde fackförbundet Jusek en undersökning bland sina medlemmar och publicerade en rapport med titeln Försämrad arbetsmiljö på Migrationsverket.
Varken på Migrationsverket i Norrköping eller i Juseks rapport pekades en enskild individ ut som ansvarig; istället konstaterades att Migrationsverket på grund av yttre omständigheter var under mycket hög press, vilket fick konsekvenser. I Juseks rapport fastslås: "Hösten 2015 kommer att gå till historien. Flyktingströmmarna till Europa och Sverige har påverkat hela samhället. För personalen på Migrationsverket är det uppenbart. Arbetsbelastningen har ökat. Många upplever negativ stress och psykisk påfrestning." Trots att arbetsmiljöproblem rapporterades överallt inom Migrationsverket och trots att de massiva flyktingsströmmarna var en klar bidragande orsak till detta, valde Hallandspostens journalist Lotta Andersson ändå att peka ut mig med namn och foto innan den psykosociala utredningen ens påbörjats, och mot bakgrund av ett anonymt protestbrev. I de pressetiska reglerna uppges att media ska vara uppmärksam på "att anmälningar av olika slag kan ha till enda syfte att skada den som blivit anmäld".
I augusti 2016 följde Hallandsposten upp med ytterligare en artikel (Dömde Bo Johansson riskerar få sparken). I tillägg till den psykosociala utredningen (under ledning av den oberoende parten Previa) hade Migrationsverket tillsatt en internutredning. Den var inte avslutad och Migrationsverket ville inte "gå in på detaljer"; likväl publicerade Hallandsposten återigen mitt namn och foto. Detta trots att jag berättade följande tre saker för både journalist Lotta Andersson och Cecilia Welin:
1. Slutsatsen av Previas psykosociala utredning var att ingen enskild individ bar ensamt ansvar för den uppkomna situationen - tvärtemot vad Hallandsposten tidigare publicerat. Såsom tidigare nämnts beslutade Migrationsverket i januari 2016 att genomföra en pyskosocial utredning av arbetsmiljön på min enhet: "Medarbetare vid mottagningsenheten i Halmstad vittnar om en ohållbar arbetsmiljö och udden vänds mot enhetschefen. Nu görs en psykosocial utredning för att se vad som behöver åtgärdas" (Personal larmar om ohållbar arbetsmiljö). Resultatet redovisades i mars 2016, då utredningsledarna sammanfattade utfallet av undersökningen med följande rader (de gula överstrykningarna är gjorda av mig):
"Bristande struktur, tydlighet och kommunikation har lett till reaktioner av stress, oro, konflikter och syndabockstänkande. Många faktorer bidrar till detta; Nystartad enhet, Extremt hög belastning under hösten -15, Ny chef, Nya medarbetare. Det har alltså ställts mycket stora krav på chef, teamledare och medarbetare under denna period. Under rådande förutsättningar har det inte funnits möjlighet att genomföra uppdraget med en bibehållen god psykosocial arbetsmiljö. När en ny grupp/enhet bildas finns det behov av ett nära ledarskap. Detta har inte möjliggjorts pga att Bo endast har varit på enheten 60 % av sin tid [på grund av att Migrationsverket hade stationerat mig i Göteborg, reds. anm.]. De reaktioner och konsekvenser som uppkommit är naturliga med tanke på den höga belastningen. Den höga belastningen och brister i struktur har inneburit stress för både medarbetare och chefer, vilket har resulterat i upplevelser av frustration och otrygghet. Genom att se över organisationen och skapa tydliga strukturer för roller, arbetsuppgifter, definitioner på hur man vill ha det, så skapar man en förbättrad psykosocial arbetsmiljö. Det finns ingen syndabock eller någon som har ensam ansvar för den uppkomna situationen, men alla har ansvar för att förändra den."
Till skillnad från vad den anonyma avsändaren av 'Protestbrevet' påstod, fann Previa ingen grund för att vända udden mot mig som enhetschef. Hallandsposten pekade alltså felaktigt ut mig med både namn och bild innan den psykosociala utredningen ens påbörjats. Mot bakgrund av detta kan man tycka att det pressetiskt riktiga hade varit att publicera en artikel i samma omfattning men med motsatt budskap. Istället valde Hallandsposten att återge utfallet av Previas utredning längst ner i en artikel med rubriken Dömde Bo Johansson riskerar få sparken, med följande rader:
Zozan Sewger Speers kommentar om att den psykosociala utredningen visat "vissa arbetsmiljöproblem" är mer än korrekt (Migrationsverket hade enorma arbetsmiljöproblem), men när hennes uttalande föregås av Welins negativa skildring av mig ("stormat kring Bo Johansson", "anklagades för att odla en tystnadskultur") ligger det nära till hands för läsaren att tolka det som att arbetsmiljöproblemen härrör från mig. Hallandsposten underlät alltså inte bara att publicera fakta som talade till min fördel (resultatet av Previas undersökning), utan vinklade dessutom texten så att ett neutralt citat kunde tolkas till min nackdel. Högskolan i Halmstad skriver i sin artikel Oetisk kampanjjournalistik mot Högskolan att skildringen som Hallandspostens läsare ges bygger på en “på förhand bestämd bild, som befästs och bekräftas i en rad vinklade artiklar”.
2. Anmälan om "bristande följsamhet, omdöme och chefsförmåga" var baserad på omständigheter som jag kunde bemöta - men Hallandsposten undlät att publicera exemplen jag gav. Migrationsverkets internutredning av mitt ärende resulterade i en anmälan till Personalansvarsnämnden. Där stod att jag hade "visat på bristande följsamhet av att följa ingångna ramavtal, visat bristande omdöme vid hanteringen av personalfrågor och ekonomi samt uppvisat bristande chefsförmåga". Migrationsverket ville inte delge Hallandsposten några detaljer innan internutredningen var avslutad. Faktum är att när Migrationsverket gjorde anmälan den 1:e augusti hade de ännu inte tillfrågat mig om de omständigheter som låg till grund för anmälan (detta skedde i samtal med Tillsynsfunktionen först två dagar senare, den 3:e augusti). Jag gav Hallandspostens journalist Cecilia Welin exempel på omständigheter som Migrationsverkets Tillsynsfunktion bett mig förklara, såsom påståendet att jag hade stulit pengar från Migrationsverket och köpt fotbollar som jag skänkt till idrottsklubben Halmia. Det som egentligen skett var att mina döttrar hade samlat ihop fotbollar för att skänka till en klubb i Rwanda, och när de inte fick plats med alla bollar på flyget gav jag dem till våra boendeföreståndare för att ge till flyktingarna. Cecilia Welin publicerade inte exemplet. Senare gav jag Lotta Andersson möjlighet att ta del av samtliga punkter som låg till grund för Migrationsverkets anmälan, men hon följde inte upp på erbjudandet.
3. Migrationsverkets anonyma medarbetarundersökning indikerade motsatsen till 'Protestbrevet' - men Hallandsposten påstod att jag påverkat resultatet. Strax efter Hallandspostens första artikel (Personal larmar om ohållbar arbetsmiljö) redovisade Migrationsverket resultatet av en medarbetarundersökning som de genomfört i december 2015 med alla medarbetare som arbetat på myndigheten i minst två månader. Inom tio av tolv frågeområden uppnådde min enhet ett högre genomsnittsbetyg än både min region och Migrationsverket som helhet. Tvärtemot vad det anonyma 'Protestbrevet' gav sken av, indikerade alltså resultatet av medarbetarundersökningen att medarbetarna på min enhet hade det förhållandevis bra. Jag berättade för Hallandspostens journalist Cecilia Welin om resultatet och sa att jag gärna delgav henne dokumentationen så snart Migrationsverkets internutredning var avslutad; allt detta underlät hon att nämna i artikeln. När internutredningen var avslutad berättade jag igen om resultatet för Hallandsposten, denna gång för journalist Lotta Andersson. När jag erbjöd mig att dela undersökningen med henne, svarade hon att hon hade fått höra att jag påverkat medarbetarnas svar. Undersökningen genomfördes av extern part (Zondera) och besvarades anonymt i en digital enkät.
Den punkt som återstod var domen för mitt brott mot efterforskningsförbudet. Min facklige företrädare meddelade mötet att eftersom Migrationsverket redan använt domen som anledning till att justera min tjänst (i en förhandling i juli), kunde den inte ännu en gång framföras som argument (enligt principen om dubbelbestraffning, Ne bis in idem). Migrationsverket saknade således grund för att avskeda mig.
Eftersom jag hade tappat förtroendet för Migrationsverket och inte ville arbeta kvar, erbjöd jag mig att sluta genom en överenskommelse. Migrationsverket besvarade inte detta erbjudande, varpå min facklige representant konstaterade att jag således skulle återgå i tjänst dagen därpå, och mötet avslutades. 15 minuter senare återkom Migrationsverket på telefon och erbjöd mig åtta månadslöner för att sluta. Ett erbjudande som jag antog.
Strax efter mötet uppgav ställföreträdande sektionschef i Migrationsverkets Region Väst till Hallandsposten att "Med tanke på den här överenskommelsen så återkallades det ärende som skulle prövas av personalansvarsnämnden" (Kritiserad chef får betalt för att sluta). Men såsom framgår av händelseförloppet beskrivet ovan återkallades inte ärendet på grund av överenskommelsen; det återkallades eftersom internutredningen visade att det saknades grund för avsked. Därefter tillkom överenskommelsen om åtta månadslöner, eftersom det var det enda alternativ som återstod.
__________________________________________________________________
En andra pressetisk överträdelse som Högskolan i Halmstad uppmärksammar är att “Hallandsposten har också flera gånger på ett försåtligt sätt nämnt Macchiarini-skandalen på Karolinska Institutet, som för att antyda att det skulle finnas någon likhet mellan dessa två historier – en osmaklig och helt absurd koppling mellan två väsensskilda händelser.”
Även i mitt fall gör Hallandsposten en koppling mellan den händelse som faktiskt skett och ett annat, allvarligare fenomen. Så här uttalade sig chefredaktör Viveka Hedbjörk i samband med att mitt ärende gick till åtal (Chef åtalas för att ha forskat efter källor):
Viveka Hedbjörks kommentar ger tidningsläsarna intrycket att någon har berättat för Hallandsposten om missförhållanden trots att de varit rädda för repressalier från mig. Detta är felaktigt i två avseenden; (1) man hade inte berättat för Hallandsposten om missförhållanden (man hade berättat om potentiella platser för flyktingboenden), och (2) min avsikt med att kontakta Hallandsposten var inte att vidta repressalier mot uppgiftslämnaren (avsikten var att uppmana Hallandsposten att inte föra informationen vidare, eftersom det utgjorde en risk för flyktingarna). Detta framgick i den mailkonversation jag förde med Hallandsposten, och det var även den bedömning som Tingsrätten gjorde.
Här följer hela mailkonversationen mellan mig och Hallandspostens journalist Kenny Hjälte:
Ovanstående mailkonversation föranledde att Hallandsposten gjorde en polisanmälan. I juni 2016 behandlades mitt ärende i Halmstad Tingsrätt, där jag bekräftade att jag hade frågat Hallandsposten om vem som informerat dem om Migrationsverkets potentiella flyktingboenden. Jag ansågs skyldig till att ha frågat om vem som lämnat uppgifter till Hallandsposten för publicering, men inte till att ha haft för avsikt att vidta åtgärd mot uppgiftslämnaren (såsom Hallandspostens chefredaktör Viveka Hedbjörk verkar insinuera). I domen skriver Tingsrätten: "För ansvar för brott mot efterforskningsförbudet krävs inte att den som efterforskar har för avsikt att vidta någon åtgärd mot uppgiftslämnaren. Det är straffbart redan att ställa frågan om vem som lämnat uppgifter för publicering" (...) Även om Bo Johanssons syfte varit att skydda flyktingboendena och de boendena är hans förfarande att bedöma som brottsligt".
Tingsrättens bedömning av att jag saknade avsikt att vidta åtgärd mot uppgiftslämnaren speglades i det ringa straff jag fick. Straffskalan för brott mot efterforskningsförbudet sträcker sig från som lägst dagsböter till som högst ett års fängelse, och om dagsböter utdöms kan man få som lägst 30 och som högst 150 stycken. Tingsrätten ansåg att min förseelse var ytterst ringa och utdömde 40 dagsböter.
Innan jag avrundar detta stycke om min mailväxling med Hallandsposten och Viveka Hedbjörks kommentar till att jag åtalades, skulle jag vilja göra en reflektion kring den ursprungliga anledningen till att jag skickade mailet; att Hallandsposten publicerade den potentiella placeringen av flyktingboenden. Under hösten 2015 var det inte bara jag som tyckte att detta i största möjliga utsträckning skulle undvikas. Knappt tre veckor innan jag mailade Hallandsposten hade Länsstyrelsen i Halland och Migrationsverket beslutat att hemlighålla adresser till flyktingboenden eftersom allmän kännedom om platserna ökade risken för attentat. Detta beslut offentliggjordes strax efter att Sverigedemokraterna i Lund pekade ut platser för flyktingboenden, något som kritiserades skarpt i rikstäckande media (SVT, Expressen, Dagens Nyheter, Nyheter24). I bland annat Sydsvenskan kommenterade man att SD visade “oerhört dåligt omdöme”. Trots reaktionerna på Sverigedemokraternas agerande och Länsstyrelsens beslut om att hemlighålla adresserna - något som Hallandsposten till och med själva hade skrivit en artikel om (Adresser till möjliga asylboende hemlighålls med hjälp av krislagstiftning) - publicerade de artikeln med de potentiella platserna för flyktingboenden.
Tidigare i år blev regiondirektör Catarina Dahlöf ifrågasatt i artiklar av Hallandsposten för att nyttja sin ställning för att ekonomiskt gynna sin sambo tillika advokaten Gunnar Andersson (Regiondirektörens sambo ofta anlitad och Risk för jävsituation). I juli replikerade Gunnar Andersson i en insändare där han bland annat konstaterar att Hallandspostens journalistik är "ohederlig", "lögnaktig" och "saknar saklighet" (Vem har gjort fel och vad består de i?).
I våras publicerade Hallandsposten en artikel om Laholms före detta kommunchef Nils Danred med rubriken Danred målas ut som drakonisk ledare. I en intervju med Danred uttrycker han sin bestörtning över anklagelserna och uppmanar Hallandsposten att prata med fler källor: "Att få höra detta känns väldigt jobbigt. Men ta gärna ett varv i huset och prata med folk här. Senast häromdagen satt jag ned med några kommunanställda som sade att 'din stora styrka är att du verkligen lyssnar på folk'. Nu blir jag helt förstummad." Han fortsätter: "Hur skyddar man sig mot ryktesspridning? Det går ju inte." (Nils Danred: Någon vill ge igen med lögn som vapen)
Liksom Högskolan i Halmstad anser jag självfallet att media ska granska myndigheter och myndighetsanställda. Granska betyder att 'noga undersöka'; att ta reda på all relevant fakta och sedan återge en objektiv och balanserad bild till allmänheten. De pressetiska reglerna uppmanar media att "sträva efter att ge personer, som kritiseras i faktaredovisande material tillfälle att bemöta kritiken samtidigt". Hallandsposten ger de kritiserade personerna tillfälle att bemöta kritiken, men kritiken härstammar inte från 'faktaredovisande material' vilket - precis som Nils Danred påpekar i föregående stycke - gör det omöjligt att bemöta den.
Mot bakgrund av allt ovanstående är min upplevelse att Hallandsposten går till angrepp med sensationssökande rubriksättning och citat, och tillämpar en journalistik som brister i såväl saklighet som källkritik. Alltför ofta verkar de förväxla att granska med att smutskasta, vilket ger allmänheten en missvisande bild och gör att de människor som hamnar i skottgluggen far illa. Med stor makt följer stort ansvar, och mitt intryck är att Hallandsposten inte tar sitt ansvar utan verkar ha tappat sitt pressetiska fotfäste.
Tack för att du läst. Jag ville med detta inlägg ge stöd till Högskolans skrivelse (Oetisk kampanjjournalistik mot Högskolan), samt dela fakta om mitt ärende som inte framkommit i Hallandspostens artiklar. Om du har några frågor eller kommentarer, kontakta mig på e-postadress johansson.r.bo@gmail.com.
En första pressetisk överträdelse som Högskolan i Halmstad uppmärksammar är att “Rapporteringen har grundats på ett ensidigt återgivande av en enskild professors personliga kritik mot chefer och kolleger, till synes helt utan kritiskt förhållningssätt till källan.”
Liksom Högskolan i Halmstad har jag fått erfara hur Hallandsposten publicerar artiklar med utgångspunkt i enskilda individers påståenden. Hallandspostens artikel från januari 2016 (Personal larmar om ohållbar arbetsmiljö) är ett första exempel, där journalisten Lotta Andersson skriver att Migrationsverket i Halmstad ska inleda en psykosocial utredning efter att ha mottagit "skrivelser från personal som vittnar om stora problem på arbetsplatsen". De skrivelser som hänvisas till i artikeln utgjordes av detta anonyma brev:
Huvudskyddsombudet vid Migrationsverket uppger i artikeln att "han vill inte kommentera vad kritiken består i". Detta till trots valde Hallandsposten ändå att publicera en halvsidesartikel med mitt namn och en närbild av mitt ansikte, och dessutom med ordval och formuleringar såsom: "larmar", "ohållbar arbetsmiljö", "tystnadskultur", "brister", "missnöje", "stora problem" och "udden riktas mot enhetschefen".
Vid denna tidpunkt kämpade hela Migrationsverket med att säkra en dräglig arbetsmiljö för sina anställda, utan att lyckas. I november 2015 uppmärksammade Arbetsmiljöverket brister i arbetsförhållanden hos Migrationsverket i Norrköping och ställde (precis som huvudskyddsombudet i Halmstad) krav på att tillsätta en psykosocial utredning (Skarp kritik mot Migrationsverket). Kort därefter genomförde fackförbundet Jusek en undersökning bland sina medlemmar och publicerade en rapport med titeln Försämrad arbetsmiljö på Migrationsverket.
Varken på Migrationsverket i Norrköping eller i Juseks rapport pekades en enskild individ ut som ansvarig; istället konstaterades att Migrationsverket på grund av yttre omständigheter var under mycket hög press, vilket fick konsekvenser. I Juseks rapport fastslås: "Hösten 2015 kommer att gå till historien. Flyktingströmmarna till Europa och Sverige har påverkat hela samhället. För personalen på Migrationsverket är det uppenbart. Arbetsbelastningen har ökat. Många upplever negativ stress och psykisk påfrestning." Trots att arbetsmiljöproblem rapporterades överallt inom Migrationsverket och trots att de massiva flyktingsströmmarna var en klar bidragande orsak till detta, valde Hallandspostens journalist Lotta Andersson ändå att peka ut mig med namn och foto innan den psykosociala utredningen ens påbörjats, och mot bakgrund av ett anonymt protestbrev. I de pressetiska reglerna uppges att media ska vara uppmärksam på "att anmälningar av olika slag kan ha till enda syfte att skada den som blivit anmäld".
I augusti 2016 följde Hallandsposten upp med ytterligare en artikel (Dömde Bo Johansson riskerar få sparken). I tillägg till den psykosociala utredningen (under ledning av den oberoende parten Previa) hade Migrationsverket tillsatt en internutredning. Den var inte avslutad och Migrationsverket ville inte "gå in på detaljer"; likväl publicerade Hallandsposten återigen mitt namn och foto. Detta trots att jag berättade följande tre saker för både journalist Lotta Andersson och Cecilia Welin:
1. Slutsatsen av Previas psykosociala utredning var att ingen enskild individ bar ensamt ansvar för den uppkomna situationen - tvärtemot vad Hallandsposten tidigare publicerat. Såsom tidigare nämnts beslutade Migrationsverket i januari 2016 att genomföra en pyskosocial utredning av arbetsmiljön på min enhet: "Medarbetare vid mottagningsenheten i Halmstad vittnar om en ohållbar arbetsmiljö och udden vänds mot enhetschefen. Nu görs en psykosocial utredning för att se vad som behöver åtgärdas" (Personal larmar om ohållbar arbetsmiljö). Resultatet redovisades i mars 2016, då utredningsledarna sammanfattade utfallet av undersökningen med följande rader (de gula överstrykningarna är gjorda av mig):
"Bristande struktur, tydlighet och kommunikation har lett till reaktioner av stress, oro, konflikter och syndabockstänkande. Många faktorer bidrar till detta; Nystartad enhet, Extremt hög belastning under hösten -15, Ny chef, Nya medarbetare. Det har alltså ställts mycket stora krav på chef, teamledare och medarbetare under denna period. Under rådande förutsättningar har det inte funnits möjlighet att genomföra uppdraget med en bibehållen god psykosocial arbetsmiljö. När en ny grupp/enhet bildas finns det behov av ett nära ledarskap. Detta har inte möjliggjorts pga att Bo endast har varit på enheten 60 % av sin tid [på grund av att Migrationsverket hade stationerat mig i Göteborg, reds. anm.]. De reaktioner och konsekvenser som uppkommit är naturliga med tanke på den höga belastningen. Den höga belastningen och brister i struktur har inneburit stress för både medarbetare och chefer, vilket har resulterat i upplevelser av frustration och otrygghet. Genom att se över organisationen och skapa tydliga strukturer för roller, arbetsuppgifter, definitioner på hur man vill ha det, så skapar man en förbättrad psykosocial arbetsmiljö. Det finns ingen syndabock eller någon som har ensam ansvar för den uppkomna situationen, men alla har ansvar för att förändra den."
Till skillnad från vad den anonyma avsändaren av 'Protestbrevet' påstod, fann Previa ingen grund för att vända udden mot mig som enhetschef. Hallandsposten pekade alltså felaktigt ut mig med både namn och bild innan den psykosociala utredningen ens påbörjats. Mot bakgrund av detta kan man tycka att det pressetiskt riktiga hade varit att publicera en artikel i samma omfattning men med motsatt budskap. Istället valde Hallandsposten att återge utfallet av Previas utredning längst ner i en artikel med rubriken Dömde Bo Johansson riskerar få sparken, med följande rader:
Zozan Sewger Speers kommentar om att den psykosociala utredningen visat "vissa arbetsmiljöproblem" är mer än korrekt (Migrationsverket hade enorma arbetsmiljöproblem), men när hennes uttalande föregås av Welins negativa skildring av mig ("stormat kring Bo Johansson", "anklagades för att odla en tystnadskultur") ligger det nära till hands för läsaren att tolka det som att arbetsmiljöproblemen härrör från mig. Hallandsposten underlät alltså inte bara att publicera fakta som talade till min fördel (resultatet av Previas undersökning), utan vinklade dessutom texten så att ett neutralt citat kunde tolkas till min nackdel. Högskolan i Halmstad skriver i sin artikel Oetisk kampanjjournalistik mot Högskolan att skildringen som Hallandspostens läsare ges bygger på en “på förhand bestämd bild, som befästs och bekräftas i en rad vinklade artiklar”.
2. Anmälan om "bristande följsamhet, omdöme och chefsförmåga" var baserad på omständigheter som jag kunde bemöta - men Hallandsposten undlät att publicera exemplen jag gav. Migrationsverkets internutredning av mitt ärende resulterade i en anmälan till Personalansvarsnämnden. Där stod att jag hade "visat på bristande följsamhet av att följa ingångna ramavtal, visat bristande omdöme vid hanteringen av personalfrågor och ekonomi samt uppvisat bristande chefsförmåga". Migrationsverket ville inte delge Hallandsposten några detaljer innan internutredningen var avslutad. Faktum är att när Migrationsverket gjorde anmälan den 1:e augusti hade de ännu inte tillfrågat mig om de omständigheter som låg till grund för anmälan (detta skedde i samtal med Tillsynsfunktionen först två dagar senare, den 3:e augusti). Jag gav Hallandspostens journalist Cecilia Welin exempel på omständigheter som Migrationsverkets Tillsynsfunktion bett mig förklara, såsom påståendet att jag hade stulit pengar från Migrationsverket och köpt fotbollar som jag skänkt till idrottsklubben Halmia. Det som egentligen skett var att mina döttrar hade samlat ihop fotbollar för att skänka till en klubb i Rwanda, och när de inte fick plats med alla bollar på flyget gav jag dem till våra boendeföreståndare för att ge till flyktingarna. Cecilia Welin publicerade inte exemplet. Senare gav jag Lotta Andersson möjlighet att ta del av samtliga punkter som låg till grund för Migrationsverkets anmälan, men hon följde inte upp på erbjudandet.
3. Migrationsverkets anonyma medarbetarundersökning indikerade motsatsen till 'Protestbrevet' - men Hallandsposten påstod att jag påverkat resultatet. Strax efter Hallandspostens första artikel (Personal larmar om ohållbar arbetsmiljö) redovisade Migrationsverket resultatet av en medarbetarundersökning som de genomfört i december 2015 med alla medarbetare som arbetat på myndigheten i minst två månader. Inom tio av tolv frågeområden uppnådde min enhet ett högre genomsnittsbetyg än både min region och Migrationsverket som helhet. Tvärtemot vad det anonyma 'Protestbrevet' gav sken av, indikerade alltså resultatet av medarbetarundersökningen att medarbetarna på min enhet hade det förhållandevis bra. Jag berättade för Hallandspostens journalist Cecilia Welin om resultatet och sa att jag gärna delgav henne dokumentationen så snart Migrationsverkets internutredning var avslutad; allt detta underlät hon att nämna i artikeln. När internutredningen var avslutad berättade jag igen om resultatet för Hallandsposten, denna gång för journalist Lotta Andersson. När jag erbjöd mig att dela undersökningen med henne, svarade hon att hon hade fått höra att jag påverkat medarbetarnas svar. Undersökningen genomfördes av extern part (Zondera) och besvarades anonymt i en digital enkät.
Ovanstående tre punkter gav Hallandsposten skäl att ställa sig frågande till innehållet i Migrationsverkets anmälan till Personalansvarsnämnden. Likväl valde de att publicera artikeln med vinklingen Dömde Bo Johansson riskerar få sparken.
I slutet av augusti var det dags att träffa Migrationsverkets representanter tillsammans med min facklige företrädare, för att diskutera utfallet av internutredningen inför framläggning hos Personalansvarsnämnden. När mötet öppnades visade det sig att Migrationsverket hade lagt ner punkterna om "bristande följsamhet, omdöme och chefsförmåga" som de listade i sin anmälan den 1:e augusti, och som Hallandsposten valde att publicera tillsammans med mitt namn och foto.
I slutet av augusti var det dags att träffa Migrationsverkets representanter tillsammans med min facklige företrädare, för att diskutera utfallet av internutredningen inför framläggning hos Personalansvarsnämnden. När mötet öppnades visade det sig att Migrationsverket hade lagt ner punkterna om "bristande följsamhet, omdöme och chefsförmåga" som de listade i sin anmälan den 1:e augusti, och som Hallandsposten valde att publicera tillsammans med mitt namn och foto.
Min facklige representant anmälde tre av mina chefer för grovt tjänstefel, för att ha uttalat sig i media innan internutredningen var avslutad samt för att ha inte ha tagit sitt arbetsmiljöansvar. Migrationsverkets jurist upplyste om att anmälan om grovt tjänstefel inte skulle göras i detta forum, varpå den återkallades.
Den punkt som återstod var domen för mitt brott mot efterforskningsförbudet. Min facklige företrädare meddelade mötet att eftersom Migrationsverket redan använt domen som anledning till att justera min tjänst (i en förhandling i juli), kunde den inte ännu en gång framföras som argument (enligt principen om dubbelbestraffning, Ne bis in idem). Migrationsverket saknade således grund för att avskeda mig.
Eftersom jag hade tappat förtroendet för Migrationsverket och inte ville arbeta kvar, erbjöd jag mig att sluta genom en överenskommelse. Migrationsverket besvarade inte detta erbjudande, varpå min facklige representant konstaterade att jag således skulle återgå i tjänst dagen därpå, och mötet avslutades. 15 minuter senare återkom Migrationsverket på telefon och erbjöd mig åtta månadslöner för att sluta. Ett erbjudande som jag antog.
Strax efter mötet uppgav ställföreträdande sektionschef i Migrationsverkets Region Väst till Hallandsposten att "Med tanke på den här överenskommelsen så återkallades det ärende som skulle prövas av personalansvarsnämnden" (Kritiserad chef får betalt för att sluta). Men såsom framgår av händelseförloppet beskrivet ovan återkallades inte ärendet på grund av överenskommelsen; det återkallades eftersom internutredningen visade att det saknades grund för avsked. Därefter tillkom överenskommelsen om åtta månadslöner, eftersom det var det enda alternativ som återstod.
Om Migrationsverket redan från början hade föredragit en överenskommelse om åtta månadslöner hade de inte behövt anmäla mig till Personalansvarsnämnden. Hallandsposten skriver att Migrationsverkets ställföreträdande sektionschef "vill förtydliga att överenskommelsen handlar om att parterna på ett enkelt och skyndsamt sätt går skilda vägar". Prövningen av Personalansvarsnämnden var bokad till bara en vecka senare, så Migrationsverket hade inte behövt vänta länge på att gå skilda vägar - om de hade haft grund för att avskeda mig.
Jag förklarade ovanstående för Hallandsposten, men likväl publicerade de en artikel med vinklingen Kritiserad chef får betalt för att sluta.
En andra pressetisk överträdelse som Högskolan i Halmstad uppmärksammar är att “Hallandsposten har också flera gånger på ett försåtligt sätt nämnt Macchiarini-skandalen på Karolinska Institutet, som för att antyda att det skulle finnas någon likhet mellan dessa två historier – en osmaklig och helt absurd koppling mellan två väsensskilda händelser.”
Även i mitt fall gör Hallandsposten en koppling mellan den händelse som faktiskt skett och ett annat, allvarligare fenomen. Så här uttalade sig chefredaktör Viveka Hedbjörk i samband med att mitt ärende gick till åtal (Chef åtalas för att ha forskat efter källor):
Viveka Hedbjörks kommentar ger tidningsläsarna intrycket att någon har berättat för Hallandsposten om missförhållanden trots att de varit rädda för repressalier från mig. Detta är felaktigt i två avseenden; (1) man hade inte berättat för Hallandsposten om missförhållanden (man hade berättat om potentiella platser för flyktingboenden), och (2) min avsikt med att kontakta Hallandsposten var inte att vidta repressalier mot uppgiftslämnaren (avsikten var att uppmana Hallandsposten att inte föra informationen vidare, eftersom det utgjorde en risk för flyktingarna). Detta framgick i den mailkonversation jag förde med Hallandsposten, och det var även den bedömning som Tingsrätten gjorde.
Här följer hela mailkonversationen mellan mig och Hallandspostens journalist Kenny Hjälte:
Ovanstående mailkonversation föranledde att Hallandsposten gjorde en polisanmälan. I juni 2016 behandlades mitt ärende i Halmstad Tingsrätt, där jag bekräftade att jag hade frågat Hallandsposten om vem som informerat dem om Migrationsverkets potentiella flyktingboenden. Jag ansågs skyldig till att ha frågat om vem som lämnat uppgifter till Hallandsposten för publicering, men inte till att ha haft för avsikt att vidta åtgärd mot uppgiftslämnaren (såsom Hallandspostens chefredaktör Viveka Hedbjörk verkar insinuera). I domen skriver Tingsrätten: "För ansvar för brott mot efterforskningsförbudet krävs inte att den som efterforskar har för avsikt att vidta någon åtgärd mot uppgiftslämnaren. Det är straffbart redan att ställa frågan om vem som lämnat uppgifter för publicering" (...) Även om Bo Johanssons syfte varit att skydda flyktingboendena och de boendena är hans förfarande att bedöma som brottsligt".
Tingsrättens bedömning av att jag saknade avsikt att vidta åtgärd mot uppgiftslämnaren speglades i det ringa straff jag fick. Straffskalan för brott mot efterforskningsförbudet sträcker sig från som lägst dagsböter till som högst ett års fängelse, och om dagsböter utdöms kan man få som lägst 30 och som högst 150 stycken. Tingsrätten ansåg att min förseelse var ytterst ringa och utdömde 40 dagsböter.
Innan jag avrundar detta stycke om min mailväxling med Hallandsposten och Viveka Hedbjörks kommentar till att jag åtalades, skulle jag vilja göra en reflektion kring den ursprungliga anledningen till att jag skickade mailet; att Hallandsposten publicerade den potentiella placeringen av flyktingboenden. Under hösten 2015 var det inte bara jag som tyckte att detta i största möjliga utsträckning skulle undvikas. Knappt tre veckor innan jag mailade Hallandsposten hade Länsstyrelsen i Halland och Migrationsverket beslutat att hemlighålla adresser till flyktingboenden eftersom allmän kännedom om platserna ökade risken för attentat. Detta beslut offentliggjordes strax efter att Sverigedemokraterna i Lund pekade ut platser för flyktingboenden, något som kritiserades skarpt i rikstäckande media (SVT, Expressen, Dagens Nyheter, Nyheter24). I bland annat Sydsvenskan kommenterade man att SD visade “oerhört dåligt omdöme”. Trots reaktionerna på Sverigedemokraternas agerande och Länsstyrelsens beslut om att hemlighålla adresserna - något som Hallandsposten till och med själva hade skrivit en artikel om (Adresser till möjliga asylboende hemlighålls med hjälp av krislagstiftning) - publicerade de artikeln med de potentiella platserna för flyktingboenden.
__________________________________________________________________
En tredje pressetisk princip som Högskolan i Halmstad nämner, är vikten av att “vara försiktiga med namn och bild” och av att “värna den personliga integriteten för de inblandade”.
Hallandsposten menar att de arbetar efter de pressetiska regler som branschen kommit överens om (Etiska regler). I dessa regler uppmanas media att tänka på "att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger". Reglerna säger även att media ska "noga överväga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor" och "avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges". Dessa regler till trots, valde Hallandsposten att publicera mitt namn innan en domstol funnit mig skyldig (Chef åtalas för att ha forskat efter källor).
De pressetiska reglerna säger vidare: "Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning." Något som Hallandsposten ansåg utgjorde 'uppenbart allmänintresse' var att jag var sjukskriven. Detta påtalas i tre av de sex artiklar där jag namnges, och i en artikel till och med två gånger inom loppet av fem meningar.
Chef åtalas för att ha forskat efter källor:
Dömde Bo Johansson riskerar få sparken:
Kritiserad chef får betalt för att sluta:
I ett av mina samtal med Hallandsposten ifrågasatte jag relevansen i att om och om igen skriva om min sjukskrivning. Jag fick då till svar av journalisten Jan Stohr att utifrån min anställning så ansåg Hallandsposten att det var av allmänintresse. Om det vore sant att det är av allmänintresse att statligt anställda mellanchefer är sjukskrivna, skulle vi se notiser om detta flera gånger i veckan.
Ytterligare något som Hallandsposten ansåg var av allmänintresse, var min klädsel. I artikeln om rättegången inledde de med denna beskrivning: “Klädd i välstruken, ljusblå skjorta tog Migrationsverkets enhetschef i Halmstad, Bo Johansson, plats i tingsrättens sal 1 på måndagseftermiddagen…” (Bo Johanssons mejl brott mot grundlagen).
En tredje pressetisk princip som Högskolan i Halmstad nämner, är vikten av att “vara försiktiga med namn och bild” och av att “värna den personliga integriteten för de inblandade”.
Hallandsposten menar att de arbetar efter de pressetiska regler som branschen kommit överens om (Etiska regler). I dessa regler uppmanas media att tänka på "att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger". Reglerna säger även att media ska "noga överväga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor" och "avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges". Dessa regler till trots, valde Hallandsposten att publicera mitt namn innan en domstol funnit mig skyldig (Chef åtalas för att ha forskat efter källor).
De pressetiska reglerna säger vidare: "Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning." Något som Hallandsposten ansåg utgjorde 'uppenbart allmänintresse' var att jag var sjukskriven. Detta påtalas i tre av de sex artiklar där jag namnges, och i en artikel till och med två gånger inom loppet av fem meningar.
Chef åtalas för att ha forskat efter källor:
Dömde Bo Johansson riskerar få sparken:
Kritiserad chef får betalt för att sluta:
I ett av mina samtal med Hallandsposten ifrågasatte jag relevansen i att om och om igen skriva om min sjukskrivning. Jag fick då till svar av journalisten Jan Stohr att utifrån min anställning så ansåg Hallandsposten att det var av allmänintresse. Om det vore sant att det är av allmänintresse att statligt anställda mellanchefer är sjukskrivna, skulle vi se notiser om detta flera gånger i veckan.
Ytterligare något som Hallandsposten ansåg var av allmänintresse, var min klädsel. I artikeln om rättegången inledde de med denna beskrivning: “Klädd i välstruken, ljusblå skjorta tog Migrationsverkets enhetschef i Halmstad, Bo Johansson, plats i tingsrättens sal 1 på måndagseftermiddagen…” (Bo Johanssons mejl brott mot grundlagen).
__________________________________________________________________
Det är inte bara Högskolan i Halmstad och jag själv som reagerat på Hallandspostens publiceringar.
Tidigare i år blev regiondirektör Catarina Dahlöf ifrågasatt i artiklar av Hallandsposten för att nyttja sin ställning för att ekonomiskt gynna sin sambo tillika advokaten Gunnar Andersson (Regiondirektörens sambo ofta anlitad och Risk för jävsituation). I juli replikerade Gunnar Andersson i en insändare där han bland annat konstaterar att Hallandspostens journalistik är "ohederlig", "lögnaktig" och "saknar saklighet" (Vem har gjort fel och vad består de i?).
I våras publicerade Hallandsposten en artikel om Laholms före detta kommunchef Nils Danred med rubriken Danred målas ut som drakonisk ledare. I en intervju med Danred uttrycker han sin bestörtning över anklagelserna och uppmanar Hallandsposten att prata med fler källor: "Att få höra detta känns väldigt jobbigt. Men ta gärna ett varv i huset och prata med folk här. Senast häromdagen satt jag ned med några kommunanställda som sade att 'din stora styrka är att du verkligen lyssnar på folk'. Nu blir jag helt förstummad." Han fortsätter: "Hur skyddar man sig mot ryktesspridning? Det går ju inte." (Nils Danred: Någon vill ge igen med lögn som vapen)
Liksom Högskolan i Halmstad anser jag självfallet att media ska granska myndigheter och myndighetsanställda. Granska betyder att 'noga undersöka'; att ta reda på all relevant fakta och sedan återge en objektiv och balanserad bild till allmänheten. De pressetiska reglerna uppmanar media att "sträva efter att ge personer, som kritiseras i faktaredovisande material tillfälle att bemöta kritiken samtidigt". Hallandsposten ger de kritiserade personerna tillfälle att bemöta kritiken, men kritiken härstammar inte från 'faktaredovisande material' vilket - precis som Nils Danred påpekar i föregående stycke - gör det omöjligt att bemöta den.
Mot bakgrund av allt ovanstående är min upplevelse att Hallandsposten går till angrepp med sensationssökande rubriksättning och citat, och tillämpar en journalistik som brister i såväl saklighet som källkritik. Alltför ofta verkar de förväxla att granska med att smutskasta, vilket ger allmänheten en missvisande bild och gör att de människor som hamnar i skottgluggen far illa. Med stor makt följer stort ansvar, och mitt intryck är att Hallandsposten inte tar sitt ansvar utan verkar ha tappat sitt pressetiska fotfäste.
